Sådär ja, inspirationen kom puttrande igen.
Tänk den där väldiga orken, glädjen och inspirationen jag bar omkring på för några veckor sen. Jag kommer ihåg det så tydligt. Då tänkte jag att jag att jag skulle ha hur mycket tid och ork som helst. Att jag skulle vara någon slags superwoman som skulle klara allt.
Idag ser det lite annorlunda ut. Jag klarar fortfarande allt men orken och tiden är putts väck. Jag tappade den någonstans och nu finns bara ett vagt minne av dem kvar.
Mina dagar är fulla av skola, träningar och andra måsten. När jag inte är i skolan, tränar eller utför andra måsten så är jag så trött så att jag antingen hamnar i sängen, i soffan eller framför datorn. Och det är faktiskt ingenting jag skäms för. Nej!
På sistone har jag kommit på att jag måste börja hjälpa mig själv. Jag sätter upp skyhöga mål och krav på mig själv och i mina ögon är det helt okej. Utan dom där målen och kraven så skulle jag inte haft någon anledning att kliva upp på morgonen. Men jag har kommit på att jag måste börja hjälpa mig själv klara av målen och kraven.
Om jag kommer hem efter skola och träningar så är jag värd att sätta mig i soffan och äta nybakad sockerkaka. Jag är värd att ta det lugn och jag är värd att proppa i mig vad jag än vill. Pasta, kött, godis, glass. Jag är värd allt.
Om jag cyklar fram och tillbaka mellan skola och träningar hela dagarna med andan i halsen och brinnande ben så är jag värd att pappa skjutsar mig till stan på helgen. Jag är värd all hjälp jag kan få så som jag håller på!
Stort tack till mig själv att jag klarade av ännu en dag.
