Din dag.

Imorse tog jag och de fyra tassarna bussen in till stan eftersom Messi idag fyller 6 månader och det måste firas på något sätt! Så jag tänkte att vi skulle göra något speciellt och det blev jättebra. Svansen vajande i vädret och öron som fladdrade.

Det första som hände när vi klev av bussen var att vi träffade en Jack Russel (tror jag att det var) och en jättetrevlig och väldigt entusiastik kvinna. Messi och hunden Audi nosades och brottades medan kvinnan och jag pratade om att det hade vart roligt att bilda någonslags träff här i området med hundar och hundägare och att man då och då träffas så hundarna får leka och hundägarna får prata av sig om sitt och sina ev. problem. Så vi får väl se om det blir något.

Vi gick vidare längs gator och torg och tittade och nosade oss omkring. Stundtals blev jag lite deprimerad över hur lite tid jag spenderar i Visby. Det måste jag också ta tag i. Lära mig alla små gränder och platser.

När vi kommit ungefär till Strandpromenaden (fast på insidan av muren bland husen) så träffar jag en jättetrevlig man som älskar Cavalier och "vanliga" King Charles hundar. Vi står och pratar en stund och han går på om hur söt han är. Helt plötsligt utbrister han "Jag måste hämta min fru så hon får se!" men snäll som han är så hinner han också fråga om jag har brottom innan han skyndar in och hämtar sin fru. Frun kommer och hon smälter också. Så där står vi en stund och pratar och är trevliga.

Därefter beundrar vi det stilla hav som existerade innan regnet kom och jag tycker synd om er som inte befann sig på strandpromenaden för att se detta. Det var nästan så jag fick gåshund. Underbart.

Messi, helt ovetande, följer mig till Glassbaren där det blir en voffla med en kula Kryddig Rabarber som jag och Messi delar under segelduken på scenen vid almedalen. Nu regnar det ordentligt och vi trivs i varandras sällskap tills bussen åter går hemmåt. En dag av mycket uppmärksamhet, hundlek, bussåkande och glass till Messi! Nu väntar mer folk som kommer hit iform av Emma + familj som ska äta middag här. Och Messi ska få leverpastej för att fira lite mer.

Den avslutande listan.

Det håller i sig det här...

Framme och hemma. Bussluffen är nu över för den här gången, förhoppningsvis så var det här sista, även fast det skär i hjärtat att säga det. Nu har vi vart överallt, vi kan det här, nu står vi bara och trampar och jag avskyr att stå och trampa! Världen nästa.

Närmast händer inte så hemskt mycket. Nu känns det bara som att jag står och trampar i väntan på gymnasiet. Nästan. Det ska jag riktigt roligt. Men än är det ett par saker jag vill ha gjort innan rutiner, träningar och plugg kommer ivägen.

• Jag vill ta en heldag i Visby med Messi, ska se till att få in det på Fredag då han fyller 6 månader!! Vi ska vandra runt och titta oss omkring och han ska väl nosa omkring om jag känner honom rätt...haha. Någon glass slinker väl också ner antar jag, om jag känner mig rätt.
• Jag känner att jag måste bli klar det rummet. Jag tvivlar starkt på att det kommer bli så men på något sätt så måste det de!
• Ligga och sola någon timme. Jag vet att det nästan är slut med sånt nu när höstvindarna viner in men någon timme borde jag väl kunna hitta!!
• Läsa ut Boken. Jag vill kunna läsa den sammanhängande och då det inte blir så mycket läst för min del under skol-säsong så måste den läsas ut snarast.

Ja, för att inte sätta för står stress-press på mig så slutar vi nog där.

Ha en fantastiskt mysigt kväll, du som läser.

Jobbtankar en Tisdagsmorgon

Dag två av denna speciella bussluff står nu inför våra fötter. Jag är faktiskt otroligt tacksam att vi kör i lugnt tempo i år...ingen stress, inga tunga ryggsäckar och inga super tidiga mornar.

Idag bär det är till Hoburgen. Det är verkligen ett ställa jag älskar. Underbar natur. Däremot vet jag inte riktigt vart bussen stannar någonstans men det blir nog bra vilket som.

Ni kunde läsa om min kväll igår men något som jag gjorde efter det var att försöka skaffa mig ett litet extrajobb. Hon med stort H har nämligen ett och då för att jag ska kunna följa med på vår resa så måste jag nog också ha ett... Jag har besparingar som mamma och pappa alltid lagt undan men det är inte mycket och det är nog tänkt till körkort. Sen har ju vi våra "gömda" pengar men det känns definitivt inte rätt att ta dom. Så nej, jag vill kunna resa med ett gott samvete så efter kamera sparandet så går jag rakt in på min stora resa-sparandet.
Iallafall så kollade jag runt på några ställen i Visby och jag kom fram till att jag troligen inte kommer få något...tyvärr. Jag har knappt någon erfarenhet och typ inga vill ha mer personal vilket betyder mer löner att betala ut. Blä.
Jag kontaktade iallafall en liten söt affär där jag verkligen skulle trivas at jobba och sen ska jag fortsätta söka efter luffen om jag nu mot all förmodan skulle få det, ?

Men i vilket fall så behöver jag ett jobb och en inkomst!!!

En kväll

En vovve som kissar inne. En söt rödlöks skiva klämd mellan en hamburgare och ett bröd. Ett glas kräm med lite mjölk. Ett större glas fläder saft som inte riktigt smakar som jag önskar. Matta ben. En fot som verker en aning. En dag i ett träd, eller rättare sagt 5 träd, som passerat. En god fika på ett café som ska besökas igen. Snälla ord på träningen. Glada ansikten på träningen. Mål på träningen. Nyduschad med en doft att dö för. En kväll i rummet som inte används på sommaren. En längtan efter ännu ett kapitel. En funderan om inrednings tidningar. En känsla av glädje. En känsla av förväntan och längtan. Tassar som traskar. Nos som nosar. Ögon som tittar. Ångest fri. Lycklig.                                             Jag. Emilia.

Jag är inte Jag utan Dig.

Jag har verkligen kommit in i det här nu...

Tackvare en hel drös underbara bloggar som nu ligger under fliken "Underbart" i favoritlistan så har jag verkligen fått igång lusten för att skriva igen. Tack!

Just nu sitter jag och väntar på min sjuke rese-kompanion. Hon är en sån där som jag ser vid min sida genom hela livet. Vad jag än tänker på så finns hon med i mina drömmar och tankar. Hon är en sån där som man måste ha, som slår sig utanför alla kategorier och grupperingar som man har i livet. Hon passar inte in under "vänner"eller ens "familj" utan hon har sin egen ketegori som jag inte riktigt vet namnet på. Det är en sån där som man kan göra vad som helst både med och mot eftersom hon alltid förstår och alltid finns.

När vi träffades en gång i tiden för...ja det borde vara, eller nej, jag blandar alltid ihop det men jag är nästan säker på att vi 2013 firar något slags 10 års jubileum. Iallfall, när vi träffades för en evighet sen så var vi såå olika som bara två människor kan vara.
Jag var ganska så blyg, gillade allt det här med rosa, barbie och prinsessor medan Hon var lite mer framåt och gillade salamandrar, lillefot och hästar. Jag tror inte att någon av oss var avundsjuk på den andra utan vi hade väl redan då någon slags integritet men vi tyckte ändå om varandra och vi tyckte nog om att vara olika.

Hursomhelt så kan jag med säkerhet säga att ingen av oss än densamme och jag kan också med säkerhet säga att jag inte hade varit densamma idag om jag inte träffat denna (SABLAR; nu börjar det regna också....vi som ska till Lummelunda!!!??) häst-fantast och Hon, Emma, hade inte heller vart samma person om hon inte träffat mig som kunde varje replik i Skönheten & Odjuret.

Ibland önskar jag att jag inte träffat Emma för att då se hur jag hade blivit, men då blir jag bara deprimerad eftersom det är precis såhär jag vill vara. Jag vill vara Emilia och Emilia är inte Emilia utan Emma. Så enkelt är det.

Jag vill somna i någon annans säng.

Här kommer den här igen. Men den är ju så fin, trots att det ser lite kallt ut.

Idag beger vi oss. Jag och Hon.
Det känns lite konstigt för det blir inte som andra år. Men samtidigt så känns det mer äkta än någon gång förut. Mer fritt. Mer lugnt. Mer "vi-tar-verkligen-dagen-som-den-kommer" istället för att bara lådsas göra det.  Det känns bra. Det känns vilset. Det känns också lite som ett hån...Livet retas. Jag vill ut och resa i riktiga världen precis som hon som seglar jorden runt, precis som han som ska cykla till Peking och precis som tjejerna som var i tidningen idag.
Jag vill se något annat än Visbys underbara hus, dörrar, fönster och tak. Jag vill se något annat än de hemmagjorde loppis skyltarna som alltid är så vackra där utanför bilfönstret. Jag vill se något annat än mitt eget vitmålade tak, det sista jag gör innan jag sluter ögonen och somnar i min egen säng. Jag vill inte somna i min egen säng, jag vill hellre somna i någon annans. Jag vill äta i någon annans kök även om vårt är fantastiskt och jag vill cykla någon annanstans och jag vill höra andra röster som pratar andra språk.

Nej, någonstans så känner jag att det här blir den sista bussluffen här på Gotland. Det är sorgligt men det är det jag hoppas på. Jag + Du är redo för det riktiga då, där om ett år. Då blir det Sverige och Du + Jag.

En vardag i november (?)

Trots att jag längtar som en galning efter regn och rusk och framför allt färg så vill jag verkligen ta vara på och krama ur den absolut sista droppen av sommaren. Somvanligt så går det ibland aning fort och nu i slutet av sommaren kommer man på en hel lista med saker som man skulle ha gjort, nu när det ändå var sommar.

Här är min lilla lista på saker som jag helt enkelt får spara till nästa år:

• Fler besök på glassbaren vid hamnen.
• Fler långa stranddagar med kex och solkräm (eller ja, vem försöker jag lura, 1 stranddag hade vart kul att hinna med...)
• Fler grillkvällar med kära.

Ja, vi stannar nog där för att inte bli för deprimerade.

Men hösten kommer ju också självklart med sitt. Man brassar liv i braskaminen och spenderar timmar framför den med en bok och något, egentligen jätte äckligt och smaklöst, te tills man, både av elden och teét har så ont i huvudet att man måste gå ut för att slippa svälja ner en äcklig alvedon innan maten som man äter tillsammans runt ett bord fullt med ljus och med ljudet av en nyinköpt skiva i bakrunden, en skiva man köpt bara för att det var sååå länge sen man köpte en ny och för att man glömmer för en liten stund det tråkiga samhälle vi lever i då all musik antingen laddas ner eller kommer från Spotify...


Ja, eller så blir det en typisk "hemma-hos-oss-kväll" då någon tapper själ förbarmat sig över att stå ute i "flera-tusen-graders-minus-p.g.a.-blåsten-kyla" och huggit ved som inte vill bli huggen och nästan kapat av både fingrar och tår på köpet. Denna lika tappra, men nu också irriterade och frusna, själ traskar in med en famn ved och påbörjar tändnings-processen då denne tappre blir ännu liiite mer irriterad p.g.a. att veden inte vill ta eld tillräckligt fort. Sen har ingen tid att sitta och mysa med någon bok och te eftersom att halva klanen är ute och tränar. Någon drar nitlotten och spenderar någon timme på en hård och hal grusplan i en snöstorm som kom liiite förtidigt för att någon mänsklig människa ska orka stå ut tills grad-antalet sakta vågar sig uppåt där någonstans i april/maj då det för fösta gången är acceptabelt att ta av sig vantarna som är nyinköpta eftersom man glömt 5 tidigare par på antingen en träning eller på någon fullproppad buss eller så. På träningen, i den förtidiga snöstormen så domnar tårna bort efter 5 minuter och sen blir de arga och börjar klia av kyla då man försöker ta sig runt och göra en simpel passningsövning utan att ramla ihop och riskera att frysa fast i marken på de max 3 sekunder som man ligger där och och skrattar ihop med resten av laget som tar tillfället i akt att pausa i övningen och skratta åt den stackare som nu är ännu lite kallare eftersom denne lille stackare nu också nuddat marken...

När man sen precis börjat få upp värmen igen så kommer föräldrarna traskande för att försöka få tränaren att avsluta träningen som nu dragit över på tid eftersom någon hade en dum fråga om en samlingstid eller ett papper eller något form av slavjobb som måste göras. Alla andras föräldrar frågar lite lätt hur träningen gick och kör sedan hem för att äta eller vad nu andra familjer gör efter träning. Min pappa däremot frågar alltid lika entusiastiskt hur träningen gick, hur många vi var, vilka som var där, vad vi gjorde, när samlingstiden till innomhus cupen var, vilka vi ska möta, hur jag tror att det kommer gå, vilken position jag tror att jag får spela på o.s.v. o.s.v....Jag svarar då snällt och lydigt på frågorna medan jag skrattar för mig själv eftersom pappa ännu en gång lyssnar på Finsk radio utan att märka det.

Då bär det av för att hämta hem nästa del av klanen, denne lyckost får träna i någon svettig gympahall och kommer ut svettig och röd efter en träning som förmodligen avslutats med något form av fyspass, troligen idioten. Pappa går igång igen, ända skillnaden den här gången är att vi nu lyssnar på Rix FM istället för den finska kanalen.
Där sitter vi, påväg hem till mamman som när vi kommer hem står redo för nästan identiska frågor + mat!! Brasan knastrar och vi sitter inträngda i tv-rummet eftersom det var någon match på tv som vi absolut inte får missa...där fortsätter träningen i form av en teori lektion av pappa tills vi blir arga och trötta och någon av oss börjar duscha medan den andra helt enkelt går och gör något annat. Efter duschen går man och ställer sig framför brasar och står där i någon minut, helt borta från omvärlden och funderar på om man ska våga nudda kaminen...bara lite snabbt, någon hundradels sekund bara. Det borde ju inte göra såå ont. Sen slås man av den hemska tanken att det kanske är så pass varmt att skinnet kanske fastnar och rycks av en då fingret lämnar kaminens heta yta och plötsligt vaknar man upp ur världen av fantasier om "test på självbehärskning" och så går man motvilligt till nästa rum som är lite för kallt för att man ska glömma skälla lite på pappa för att han aldrig vrider upp värmen på hösten/vintern utan låter det vara kvar på sommar-temperaturen vilken är: Ingen alls! Självklart är det inte så, man är bara trött, trött och trött och i värsta värsta fall så kommer man också på att man har någon jobbig läxa till dagen därpå så att planen måste ändras och det blir inte alls kudden utan man blir sittande till alldeles för sent för att man ska orka upp morgonen därpå...Jippi.

Vid närmare efter tanke så får det gärna gå aningen långsammare och jag hör ju faktiskt fortfarande syrsorna där jag sitter på terrassen denna söndag kväll och låter fingrarna leva sitt eget liv och bara vara lite halvt medveten om att de skriver om en vardagskväll i mitten på november (!!! Inte okej, jag var ju inne på hösten, inte vintern!!?)... Nej, som sagt så hör jag fortfarande syrsorna, jag kan sitta ute kvart över nio utan att frysa ihjäl och vi har inte ens haft den traditionella kräfskivan än... yes.
Nej, vem försöker jag lura, det är sensommar och det är okej. Snart kommer hösten och den är okej och om några månader kommer varga vintern och det är ju faktiskt några månader kvar så det blir på något sätt också okej, även fast det inte alls är det.



(Jag letade faktiskt efter en passande bild att bryta av det här "jobbigt-för-er"-inlägget men tyvärr så blir det här med bilderna lite sämre från min sida här innan julen. Ha försåelse, det är mänskligt!)